eiide

Nu är det snart dags och idag var det första gången jag faktiskt kände peppen, på riktigt. Det kanske berodde på att jag gick till skolan i släptåg med en stor vit tiger, eller att vi för första gången repade med kläder och musik. Hursomhelst så var det en underbar känsla som fyllde mig när jag sjöng för full hals och blickade ut mot de tomma bänkraderna med strålkastarna i ögonen, en känsla som har varit förlorad sen Shakespear förra året.

När? Torsdag och Fredag
Tid? 18.00 börjar det säljas biljetter 19.00 börjar föreställningen
Kostnad? Barn/student 40 kr. Vuxen 60 kr.

Galet dåligt lov. Det som började lovande har urartat i en kalkad av snorpapper, kallsvettningar och jag har helt ärligt hängt på skolan varje dag hela lovet. Idag var jag tvungen att stanna hemma från revyrepetetionerna, försöka få förkylningen ur kroppen så att jag kan klara av nästa vecka.
 Herregud, det börjar närma sig. Det som jag för nästan ett år sen loavde mig själv att göra är snart över. Jag tror att det kan bli riktigt jävla bra, faktiskt. Planen är att placera kompisarna, alternativt släktingarna, som skrattar högst och mest längst fram.
När jag ser tillbaka på mitt sportlov så kopplar min hjärna endast till i förrgår natt då jag inte kunde sova eftersom, så fort jag lade mig ner täpptes min näsa igen. Detta tvingade mig att andas med munnen vilket inte fungerade i det långa loppet eftersom det började klia i halsen efter tre andetag. Det blev genast en ond cirkel, the onda cirkel of förkylning, kliet gjorde att jag var tvungen att sätta mig upp, hosta, näsan otäpptes, jag tänkte ' fan vad nice, nu kan jag sova igen', lägger mig, näsan blir täppt, jag öppnar munnen, tre andetag senare sitter jag upp och hostar slem igen.
Det min hjärna egentligen borde koppla till är myskvällen med Ellen, bio med Anna och spelkvällen hos Sarah. Bästa var ändå 'semla på stan' och tokdansningen med Stina i en tom aula.
 Well yes, snart är det revydags. KOM!


/ oline

Idag, på resursdagen, var jag på Jenny Nyströmskolan för att lista ut vad jag ska bli när jag blir stor. Större. Jag har fortfarande ingen aning och paniken man kände för två år sen, men som kunde lugnas av ett 'du har fortfarande gymnasiet på dig', börjar bli tyngre. Som en matta, ellen en varm och otäck filt som ligger på ens axlar och som tynger ner en och ens tankar så fort man ens tänker ordet student.
  Det är galet och läskigt, och jag har nu börjat häva ur mig yrken. Börjat säga dem högt för att se hur de ligger i munnen, hur det känns att säga det, vilka reaktioner man får. Efter en utlandsstudieföreläsning drack vi lite melonläsk, försökte flytta fastskruvade bänkar, men hamnade slutligen på andra våningen spelandes 500, hävde jag ur mig att jag vill bli botanist. Det lät helt okej, det kändes väl sådär och reaktionen blev tystnad. Det var första gången jag har fått fem personer att bara sluta med allt, vända sin hela uppmärksamhet mot mig och bara glo, i tystnad. Okej, lögn..