eiide

När jag började skolan och vi hade vår första matte respektive franska lektion sa jag att ' Nu får det banne mig vara nog! Jag ska lyckas det här året. Inga mer slappa eftermiddagar då jag skiter i mina ekvationer eller franska verb, inget mer " jag orkar inte". Jag ska vara duktig.'

HAHAHAHHAHAHAHHAHAHHA ja visst Oline. Lycka till! - alla
Va fan?

Ja, okej. Jag är efter. Det var nu typ åtta dagar sen vi landade på Skavsta flygplats. Efter att ha behövt ta av sig skorna i passkontrollen på Londons "lilla" flygplats, Stanstedt. Varför?... hehe VARFÖR? Nä, men ärligt. Skorna, vart är världen på väg? Jag blev aggresiv, jag tror att min konversation lät något såhär med hon som stod bakom rullbandet:

- You can put your jacket here. And please take off your shoes.
- What?
- Please take off your shoes!
- Excuse me?!
- Y O U R S H O E S!
- WHAT? Do you want me to take off my shoes??
- Yes, please.

Sen började jag svära på svenska.

Londonstressen har börjat, dagen innan. Jag vaknade vid tio från en dröm då jag hade försovit mig till elva. Skrikande frågar jag om det är morgon eller kväll. Det var kväll, klockan halv nio utanför drömmen hade jag fortfarande inte packat, jag hatar att packa, hatar att packa upp. Att behöva tvätta ALLA kläder fast man inte använt alla. De luktar utomlands ändå.
Nu har jag packat allt utom det man inte kan packa förrens man åker. Det känns bra, tror jag.

Jag var på banken idag. Killen som hjälpte mig såg ut som han hade kopierat hela LaCoste's sommarkollektion, i senaste picétröjan och chinos. Han var snäll, och skrattade åt mig när jag helt cluless undrade vart fan jag skulle skriva på någonstans. Varför kan inte banker göra sitt blankett'språk' lite enklare? Istället för att skriva; Kontohavarens Namn kan de väl skriva Namnet på den som äger kontot. Se, det förstod ju alla. Eller är det också bara en av alla saker man ska klara av som vuxen, bemästra konsten i att skriva på bankblanketter.

Väl ute ur banken slog det mig att jag skulle köpa en tidnig till bilfärden imorgon, Konsum på Kvasten låg närmast så det var dit jag begav mig. Det finns S J U K T, mycket tidningar att välja på. Herregud, jag bara stod och gapade, det var som när jag var på Apoteket och köpte skoskavsplåster. Det är då jag gör ljud, luftstrupeljud som: gaabahaaag. Vet inte vart de kommer ifrån, men de beskriver många situationer jag befinner mig i bra.
Där står jag framför de tusen tidningar som jag nu måste välja ut en av, eftersom jag har sämst tålamod, tar jag någon random modetidning. När jag väl står i kassan och jag lägger märke till vad tidningen heter så slår det mig att av alla tidningar jag kunde ha valt, tog jag CHIC. Monstertidningen med den värsta tvreklamen som har gjorts i svensk historia, med undantag av den lokala reklamen på Tv4 som brukar gå på söndagar vid tre. Charlotta Flinkenberg, chefsredaktör på CHIC, går runt i någon affär och rycker till sig olika plagg, trycker dem till sig och säger saker som : Träskor, det är chict!, Plastarmband, me like!

Jag och mina kära vänner har varit på en och annan biofilm nu i sommar, och den reklamen visades kanske två gånger per film. Jag höll på att bli tokig och nu har uttrycket, " Me Like", på något sätt tagit sig in i mitt vokabulär, det är hemskt. Verkligheten slog mig som en blixt, reklamen måste på något sjukt sätt tilltalat mig så pass att mitt undermedvetna valde ut hennes tidning, eller var det ödet? Vem vet... .

Soundet: Billie the Visions and The Dancers.
Jag vet inte, det är inte alla deras låtar, det är mer deras enorma närvaro på scen och en låt, A man from Argentina som bara får en att känna sig härlig till mods.

Varför åker man på festival egentligen? Är det verkligen musiken som så många säger? Eller är det känslan, gemenskapen eller helt enkelt bara en stor jävla blandning av allting. Jag vet inte, har kommit hem från Rassle, har inte sovit någonting, ska upp tidigt och planera Londonresan allt känns faktiskt jävligt jobbigt just nu, även fast jag har haft en askul vecka.
Jag tror att musiken egentligen får mindre och mindre betydelse, fast allt pekar på motsatsen, men jag vill ändå säga det. När jag är full så finns det så mycket mer saker man kan hitta på än att stå och lyssna på favoritbandet, men samtidigt kan det upphöja effekten av musiken och det bandet som spelar. Det kan antingen göra så att du missar ditt favoritband eller göra det 1000 gånger bättre.
Är det kanske bara så att en 'festival' i nuläget är ett så brett spektrum att det inte har samma betydelse som för nåt årtionde sen? Stadsfester som Way Out West och Where The Action Is kallas numera också för festivaler fast de ligger mitt inne i stan och inte har någon tillhörande camping. Jag håller med Emmabodas chef när han säger att en riktig festival ska ha allt det där.
Musiken
Folket
Känslan
och en Camping
Rassle hade allt, fan vad bra det var!